Typical Måndag

Jag tänkte först skriva om människan som råkar leda våra kemilektioner, för att han är dum i huvudet (det är inte hans fel, för vad jag förstår är han inte utbildad lärare. Han skulle egentligen bara vara här några gånger. Det slutade med att vi har haft honom ända sedan september.)

Men sen tyckte jag att jag säkert bara skulle ha blivit arg och imorgon bitti så skulle jag grovt ångra det inlägget, men inte vilja ta bort det, för jag vill inte ta bort inlägg härifrån (se året 2012). Så istället tänker jag sätta ord på några funderingar jag har gällande val av gymnasiet.

För ju mer jag tänker på det så blir jag allt säkrare på att jag hellre skulle vilja plugga på distans hemifrån, än att gå i en vanlig skola.
Och det kommer ifrån att jag tycker att det är jobbigt att vara runt människor. Då menar jag inte jobbigt på det sättet att man får ett anfall en dag bara och slåss och gråter lite (fast ibland skulle jag gärna göra det. Men så tycker väl alla då och då) utan jobbigt som i fysiskt och mentalt utmattande. Att umgås med folk mellan lektionerna, ha folk att äta med i matsalen att sitta bredvid någon på lektioner... Det kommer inte naturligt för mig.

Egentligen skulle jag bara vilja sitta helt själv och äta och jobba själv i lugn och ro, men om man inte spenderar varje vaket ögonblick med att glo sönder samma människor som man ser varje dag så utpekad som konstig och folk undviker en och föräldrar och lärare "oroar" sig för en.

Det skulle vara så mycket enklare för mig personligen om jag kunde sitta hemma och traggla tyska grammatikregler eller vad det nu är utan att behöva lägga 50% av min energi på att hålla reda på vad mina vänner pysslar med bara för att hänga med i svängarna sedan under raster och håltimmar.

Det skulle vara så skönt om man bara kunde äta sin lunch och se ett avsnitt av Seinfeld och sen fortsätta arbete än att irra runt på stan med sina vänner när de ABSOLUT måste jaga en massa människor som man själv inte gillar och sen hänga sig fast på dem som döda fiskar.

För jag tycker ju om mina vänner, det är inte det. Det känns bara som om jag tar ett extra ämne i skolan som ingen annan har och det kräver en jävla massa underhållning.

Alternativ, fast utan det rosa håret

Någon gång förra helgen satt jag och min pappa och åt frukost, när han frågade om jag skulle till den Alternativa Hälsomässan.
Jag skrattade gott åt det, vafan är detta ord hälsa you're speaking of?

Han sa att nej inte vanlig hälsa, alternativ hälsa. Kristaller och healing och bilder på Ganesha (varför min far vet om det här undgår mig, han är lite Hare Hare Krishna av sig).

Och för att göra en lång historia kort, så satt jag, min pappa och min mamma inklämda i den lila lilla riskokaren till ursäkt till bil och brummade iväg till Stockholm.
Under denna dag införskaffade jag:

• 1 Rökelsehållare
• 1 Paket rökelse med smaken "Champor". Vad detta är, är oklart.
• 1 Aurafoto
• 1 Klänning med blommor på
• 2 par haremsbyxor, en turkos  och en som jag bara kan beskriva som brokig.

Jag provtände rökelsen igår kväll och den luktade väl gott. Den lilla skåran som askan skulle trilla ned i är helt fläckfri, medans området runt hållaren på skrivbordet ser ut som en krigszon. Jag tror inte jag ska tända rökelse så ofta dock, då min mor fick ett rejält hostanfall när hon skulle in i mitt rum för att säga något (höhö)

Aurafotot är jag faktiskt lite besviken över, tanten som tog kortet sa inte så mycket till mig och "kortet" var i själva verket bara att man la handen på en platta med pluppar på och så dök det upp en massa staplar på en skärm och en annan apparat skrev ut nån generisk bild på en människokropp med lite färgduttar (som var mina chakran) och några större andra färgduttar som var mina starka chakran. Jag har tydligen ett starkt rött och oranget chakra och var enligt henne en "healer".
Sen sa hon att jag borde klippa mig och skaffa andra glasögon, och ungefär där så slutade jag lyssna.

Kläderna är jag verkligen jättenöjda med, i synnerhet de turkosa haremsbyxorna. De är superbekväma och har fickor stora nog för människosmuggling. Och alla vet att tjejer+benplagg med stora fickor= match made in heaven.

Jag är faktiskt så nöjd att jag tänker sy några par själv för att jag tycker om dem så mycket. Det känns som om man har på sig mjukisbyxor, fast man slipper se ut som om man säljer steroider till minderåriga bakom ett gym.

Saker jag vill/tänker skriva om

Det här är mer som en referens åt mig själv när jag inte vet vad jag ska skriva om.

• Idioterna som min skola anställer som "lärare"
• Dystopi-trenden i böcker
• Jag känner på mig att jag kommer posta någon form av tutorial gällande hakama-vård, vare sig jag vill eller inte.
• Jag vill jättegärna skriva en massa om min obskyra kampsport (Hipsterröst: You've probably never heard of it) men det tror jag det är bäst om jag bara inte gör det för alla parter inlandade.
• Diverse gällande min självdiagnos (som säkert inte finns, men någonstans långt bak i hjärnan så har jag väl något slags behov av att vara unik, och att en självdiagnos var väl den bästa iden jag kunde få fram.)

 Och sen kommer jag inte på något mer, vilket är ganska besvikande (är det ens ett ord?) för jag trodde jag skulle få sitta här hela morgonen och skriva. Nu måste jag alltså hitta på något annat och det har jag ingen lust med, bleeeehh.

Det var länge sedan.

Det känns så konstigt att se mina gamla inlägg här efter typ två år (!), för det är både så mycket och så lite som har hänt mitt liv sedan det senaste inlägget från tjugohundra- fucking- tolv.

Bland annat kan jag tydligen inte stava längre enligt den här ordbehandlaren, för allt har de där röda squigglesarna under sig.

Det första jag ska göra är definitivt att ändra den där fonten, man ser ju inte vad det står, och jag bryr mig inte om att mitt 14 åriga jag upprepade för mig själv som ett mantra att bakgrundsbilden inte alls var hipster utan att jag enbart hade valt den för att den var "vetenskaplig". Den ser ju ut som om den är gjord i det där adobe programmet som gör nebulas för fan.
Jag kommer alltså i alla fall låta mina gamla inlägg vara kvar så att jag kan skratta gott åt dem, både idag och för all framtid.