Fula pojkar gillar fula flickor

Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag, men jag har varit upptagen med att plugga och vara sjuk och bli ivägdragen på diverse påsktillställningar.

Men det är inte det som har fått mig att skriva ett inlägg just nu, utan ett problem som jag har som jag inte visste skulle bli ett problem innan det blev det.

Det är en kille jag känner som jag känner som är kär i mig.
Jag tror det i alla fall, när någon skickar ett långt jävla sms på alla hjärtans dag fullt av hjärtan och blinkande smileysar och cirka femtio frågetecken efter ett "ska vi ses", så tycker jag att det kvalificerar som att han försöker stöta på mig.

Jag tycker å andra sidan inte om honom. Han är tjock (jag ska väl inte säga nått, men går inte heller runt och stöter på yngre tjejer), ful, tråkig, irriterande, har dålig hållning och andas konstant som om han har sprungit runt halva stan. Han är bara ett par år äldre än jag och har redan ölmage, och spelar vad jag förstår fotboll fortfarande som en annan sjuåring.

Inte orkar jag säga till honom att jag inte är intresserad av honom, varken på ett vänskapligt vis eller romantiskt, för han är den sortens människa som säkert skulle börja babbla om att "man inte kan vara snäll mot tjejer för att de bara bla bla bla bla".

Och det är det som jag tycker är konstigt med mig själv; jag blir arg på folk baserat på vad jag tror de skulle svara i den situationen, utan att de faktiskt gjort något. Jag avskyr den egenskapen hos mig för min pappa är precis lika dan och han beter sig så svinigt mot min mamma och farmor ibland. Men jag kan inte låta bli att göra det, och jag tror att det hänger ihop med min paranoia över att jag tror att alla hatar mig, och min ilska är en slags försvarsmekanism på det.

Men jag ska orka säga till honom någon gång att jag inte vill ha mer än nödvändigt med honom att göra.

Nån gång.
Men inte nu.
För nu ska jag titta på Bobs Burgers och strunta i feta fotbollscreep.

Later.